Av Erik Thyselius 2020-10-22 kl. 16:33
Skogsbrand i Kalifornien. Foto: Wikimedia
Tidigare i höstas tog det hus i h-e bland läsare och på tidningsgolvet när tyska veckomagasinet "Stern" lät aktivister från "Friday for Future" ta fram ett specialnummer om klimatet. Det redaktionella oberoendet hivades över bord menade kritikerna (och det kan man ju hålla med om). Att Stern - med aktivisters hjälp - tog ställning för klimatet var lika självklart som att Stern historiskt agerat mot nynazism och liknande, menade en av tidningens reportrar (se länk).
Häromdagen publicerade SvD ett idolporträtt av en vänsterextremist som uppmanar till skadegörelse i klimatkampens namn (10/18). Dessförinnan hade DN ett längre reportage som drev tesen att det är klimatet som ligger bakom utflyttningen i Kalifornien och inte extrema boendekostnader och en allmänt havererad vänsterpolitik (10/17).
Nu senast kom nyheten att Greta Thunberg ska gästspela som chefredaktör för DN för en dag. (Ärligt talat är jag inte särskilt upprörd över detta. Uppenbara PR-stunt som alla fattar vad de går ut på är något helt annat än den försåtliga journalistik - eller vad vi nu ska kalla det - som DN:s Kalifornienreportage är ett exempel på).
Hursomhelst: sammantaget är alla ovan exempel tecken i närtid på att medierna är på god väg att upprepa det misstag man gjorde i migrationsfrågan: känslor, kampanjande, "ond vs. god" och allmänt målande i svart-vitt trumfar kyliga analyser och saklig granskning. De kritiska frågorna uteblir med rena hyllningsporträtt (SvD) eller undergångsscenarier (DN) som följd. Konsekvenserna kan ni räkna ut själva.
Notera att jag ingenstans i min text raljerar över klimathotet som sådant - det är på allvar och kommer att kräva stora ansträngningar av oss för att hantera (om än att min approach till frågan avviker något från revolutionären Andreas Malms). Av precis den anledningen är jag särskilt mån om att medierna lyckas hantera frågan på det sätt som stundens allvar kräver.
Just nu ser det tyvärr inte särskilt ljust ut...
Av Marcus Nilsen 2020-10-19 kl. 09:51
Plundrade kulturföremål förvarade i Schlosskirche Ellingen i Tyskland. Foto: U.S. Army
Under senare år har en diskussion om Sveriges förhållande till Förintelsen och vårt agerande under kriget fått en allt större plats i samhällsdebatten. Mycket är redan känt, men många frågetecken kvarstår. Ett sådant är hur många konstverk och kulturföremål som återfinns i svenska samlingar som också har sitt ursprung från de plundringar som nazisteran utförde. Idag vet ingen, men det måste det bli ändring på.
Under åren 1933-1945 plundrades stora mängder kulturföremål av nazisterna i Tyskland och de ockuperade länderna. Omfattningen av denna konst- och kulturarvsplundring beskrivs ofta som den största i världshistorien. Det finns inga exakta siffror på antalet plundrade konstverk, men en uppskattning som gjorts är att ungefär 650 000 konstverk stals och att ca 100 000 av dessa fortfarande saknas. Utöver detta tillkommer plundringen av miljontals andra kulturföremål som till exempel böcker, antikviteter och religiösa föremål. Plundringen var en integrerad del i nazisternas ideologi och dess mål att utrota den judiska kulturen och befolkningen.
Frågan om hur det ser ut med denna typen av föremål i Sverige har länge undvikits, inställningen har varit att det knappast kan vara ett stort problem. Genom åren har det förvisso gjorts en del inventeringar i offentliga konstsamlingar utan att göra några fynd. Samtidigt har Moderna museet i närtid lämnat tillbaka två tavlor som just berövats en judisk familj under kriget. Som en konsekven av detta och det ökade intresset att faktiskt diskutera Sveriges roll under och efter förintelsen har Riksantikvarieämbetet utrett frågan.
Riksantikvarieämbetet föreslår i en ny rapport till regeringen att det bör tillsättas en proveniensforskare med expertkunskap om denna typen av plundrade kulturföremål. Genom detta stöd skulle våra kulturinstitutioner få hjälp att se över sina samlingar och hantera de fynd som kan tänkas gömma sig där. Det rör sig om en mycket lite kostnad i förhållande till värdet i att veta sanningen om våra kultursamlingar.
En nog så viktig fråga som tyvärr saknas i Riksantikvarieämbetets utredning är vad som ska göras med stulna kulturföremål där de ursprungliga ägarna och dess anhöriga gått ur tiden. Här borde regeringen ta ett precipbeslut om att föremål som inte kan återlämnas istället ska flyttas till det planerade förintelsemuseet. Det skulle ge oss en chans att både göra upp med vår historia och samtidigt visa respekt för såväl konstverken och dess ursprungliga ägare.
Regeringen bör följa de goda råd de nu fått och fortsätta på den inslagna vägen där förnekelse bytts ut till transparens. Att försöka glömma och gömma mörka delar av ett lands historia är aldrig en bra utväg. Tiden är inne att nazismens spår i våra konsthallar uppmärksammas och utreds en gång för alla.
Av PJ Anders Linder 2020-10-18 kl. 15:14
Jag nickar ofta instämmande när Expressens Anna Dahlberg skriver men
dagens entusiastiska plädoyer för fastighetsskatt är tyvärr ingen fullträff. Att EU skulle straffa Sverige för vi inte inför en skatt som medborgarna avskyr och EU inte har med att göra är en mycket långsökt tanke och ojämlikheten i den löpande beskattningen är inte riktigt fullt så hemskt som Dahlberg föreställer sig.
Hon skriver: "Den som äger ett ruckel i Dorotea betalar samma avgift på 8 349 kronor som den som äger en mångmiljonvilla i Djursholm." Men nej, så är det inte. De allra flesta som äger småhus i Stockholms län betalar nog de 8 349 kronorna, för i år kickar den nivån in för alla som har hus som är taxerade till drygt 1,1 miljoner. Men marknaden i Dorotea ser litet annorlunda ut. Villan på Skolgatan, som ligger på Hemnet för närvarande, har ett utgångspris på 450 000 kr (nedsatt från 550 000) och en fastighetsavgift på 2 970 kr per år. Och det utan att se ut som något ruckel. Det finns en värld utanför storstäder och universitetsorter också.
Man kan förstås tycka att det är fel att en radhusägare i Nacka ska betala lika mycket i årlig fastighetsavgift som den som har ett hus i det så märkligt förhatliga Djursholm. Men om ni erinrar er det gamla systemet så kännetecknades det bland annat av att den lärare eller sjuksköterska som hade radhus i Nacka fick betala väldigt mycket högre fastighetsskatt än den kollega som bodde i ett likadant hus i Grästorp eller Mönsterås (och dessutom hade köpt sin bostad till betydligt lägre pris än i Nacka).
Löpande beskattning av människors hem är helt enkelt ingen speciellt civiliserad form av skattepolitik hur mycket ekonomer och EU-byråkrater än älskar den. Skatt på värdestegring är en annan historia, principiellt sett, och redan i dag kan de som avskyr Djursholm gotta sig åt att reavinstskatterna där ligger astronomiskt mycket högre än i Dorotea. Om detta sedan är bra för flexibiliteten på bostadsmarknaden är en annan historia.