Ful, fulare, Ekonomiska museet
Av Erik Thyselius 2020-10-07 kl. 21:08
Foto: Skärmdump från Twitter.
Kungliga myntkabinettet har bytt namn. Och logga. Numera heter det ”Ekonomiska museet” och de tre kungakronorna är ersatta med ett stiliserat ”E” som för tankarna till hur framtidens estetik gestaltas i sci-fi filmer från sent 70-tal (observation stulen från författaren Torbjörn Elensky). I ”Alien” (1979) är estetiken förvisso nydanande. Som logotyp för ett av Sveriges anrikaste museer år 2020 är den bara anskrämlig och ett hån mot besökarna.
Aftonbladets intervju med museichef Cecilia von Heijne är talande när hon beskriver en kommande utställning som ska handla om hyperinflation:
”Det här är en jätteviktig del av Sveriges historia. Och vad gäller ekonomisk folkbildning så är det viktigt att förstå grunderna i ekonomin, både de grundläggande begreppen men också sin egen ekonomi. Det är viktigt för privatpersoner och för hela Sverige, eftersom det bidrar till ett mer jämställt land med färre klyftor”
Att det är önskvärt att så många som möjligt har en bra koll på sin privatekonomi är tämligen okontroversiellt. Att det ska vara upp till just ”Ekonomiska museet – Kungliga Myntkabinettet” att lära ut detta är mindre självklart. Att museet överhuvudtaget har något slags ansvar för att minska de ekonomiska klyftorna i samhället är inte alls självklart.
På samma sätt som andra kulturverksamheter i allt högre grad förväntas träda in och lösa de problem politiken skapat verkar detta även gälla muséerna.
Beslutet att byta namn och logga på Kungliga myntkabinettet är så klart ingen slump utan en del av en ideologisk rörelse, i vilken det inte räcker med att museerna ”bara” är till för besökarnas bildningslust och en garant för att kunskap om äldre kulturer och svunna civilisationer inte ska försvinna ur det allmänna medvetandet. Nej, idag förväntas museerna aktivt bidra till samhället genom att bli bättre på att ”spegla befolkningen”, minska segregationen och värna en korrekt värdegrund. (En utveckling som Johan Lundberg skildrade redan 2016 i boken ”Det sista museet”).
Hur påverkar skiftet från en bildande till en fostrande funktion museernas roll i samhället? Vad går förlorat när bisak lyfts upp till huvudsak när tilltron till utställningsföremålens publika dragningskraft allena sviktar?
Som enskilt fall skulle man, möjligen, kunna vifta bort händelsen – om än att logotypen fortfarande vore anskrämlig och namnbytet parodiskt. Som en del i en större och pågående trend är den däremot mycket oroande.