Av PJ Anders Linder 2020-09-28 kl. 13:10
I lördags skrev SvD:s Sam Sundberg en lång kulturartikel som gör vad den kan för att tona ned oron för ungas bristande skrivförmåga. Läget är säkert inte så farligt, menar han. Unga får ju läsa kompendier i skolan och på sociala medier läses det en massa. Vad detta säger om förmågan att uttrycka sig i skrift förblir dock tämligen oklart.
Sundberg har också vänligheten att referera till mig som en röst som "varnat för en förflackning av högskoleutbildningen". Det stämmer, och det stämmer minst lika väl i dag som när jag skrev den artikel av mig han omnämner. Den som har ork och lust kan gärna ta del av den här - "Rädda högskolan från devalvering" - och göra sig en egen bild av om jag ägnade mig åt orimlig alarmism eller ej den där försommardagen 2013.
Ett smakprov: "Till Universitetsläraren (5/2013) säger fil dr Ebba Lisberg Jensen: ”Det finns de som inte vet att en mening börjar med versal och avslutas med punkt … Många studenter har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner.” Fast det hindrar dem inte från att be om beröm: 'Många studenter är helt enkelt inte vana att möta obehag … En del kräver uttalat positiv kritik även när de lämnar in uppenbara hastverk.'"
Av Erik Thyselius 2020-09-15 kl. 19:26
Angela Merkel. Tror fortfarande på Peking? Foto: Bundesregierung/Bergmann
Så blev toppmötet mellan EU och Kina äntligen av. Men vad blev egentligen av? Vad som från början var planerat att bli den grandiosa kröningen av Tysklands EU-ordförandeskap under Merkel blev i stället en menlös videokonferens.
I centrum för mötet var människorättsfrågor och det sedan under drygt sex år förhandlade investeringsavtalet, vars syfte är att ge europeiska företag likartade villkor på den kinesiska marknaden. Föga förvånande rubbades inte Pekings position en millimeter på endera punkter.
Det magra resultatet visar att Merkels Kinastrategi misslyckats, menar ZDF:s Kinakorrespondent Thomas Reichart. Genom att ligga lågt i frågor som rör mänskliga rättigheter hoppades hon kunna förmå Peking att – efter alla år – sluta ett investeringsavtal med unionen. Följden har blivit att EU:s nödvändiga positionsförflyttning visavi Peking fördröjdes samtidigt som unionens förhandlingsläge försvagades.
Talande nog var det också EU-rådets ordförande Charles Michel som framförde kritik mot Peking gällande bland annat Hongkong, behandlingen av uigurerna och den svenska medborgarens Gui Minhais öde.
Merkel menar att den politiska viljan att ingå ett avtal finns ”på båda sidor” och Xi Jinping uppges enligt kinesisk statsmedia ha sagt att samtalen ska ”skyndas på” så att förhandlingarna kan avslutas i december. Givet hur Peking historiskt agerat finns det ingenting som indikerar att så faktiskt kommer att ske. För Xi:s del spelar det mindre roll att mötet blev ett fiasko: i Kina kommer statsmedia pumpa ut bilden av att en betydelsefull seger har vunnits – eller vilken annan bild som Xi nu önskar eftersom medierna är helt underställda regimen.
I Tyskland har det länge varit en etablerad sanning att Kina är en oumbärlig marknad och att ”provokationer” mot regimen därmed är lika med ekonomiskt självmord. I takt med att opinionen svänger håller den bilden, sakta, på att nyanseras. Sant är att exporten till Kina står för sju procent av den totala handelsvolymen. En förkrossande majoritet av all handel sker, fortfarande, inom EU – följt av USA.
Däremot är det också så att Kina är en av de viktigaste marknaderna för kemi- och, inte minst, bilindustrin. Knappast småspelare i tysk ekonomi och politik. Priset för en total brytning med Kina vore allt annat än smärtfri, men det är bra att ha i bakhuvudet att idén om en total ekonomisk härdsmälta inte heller – med nödvändighet – behöver vara sann.
Fanns det då ingenting positivt med gårdagens möte? Jodå. Ambitionen att EU sluter upp som en enhet gentemot Peking är både lovvärd – och helt nödvändig. Men det förutsätter en grundlig uppgörelse med alla illusioner.
Av Erik Thyselius 2020-09-09 kl. 17:54
Olaf Scholz (SPD). Ingen snabb återhämtning i sikte. Foto: BMF/Thomas Koehler.
Ekonomiska prognoser på skam, falangstrider inom AfD och vänsterkravaller i Leipzig. Här kommer ännu ett nyhetssvep från Tyskland:
”V-scenariot” blev till sand
Förhoppningarna om att konjunkturraset skulle följas av en minst lika kraftig rörelse uppåt verkar inte bli verklighet. I sitt nyhetsbrev beskriver Gabor Steingart det så kallade ”V-scenariot” som en hägring: varje tecken på en snabb vändning i ekonomin visar sig vid närmare granskning inte hålla. För politiken handlar det om att projicera tillräckligt mycket hopp för att ingjuta mod i massorna (och marknaderna).
Finansminister och kanslerkandidat Olaf Scholz (SPD) tror inte heller längre på en kraftig och stundande uppgång: först kring 2022 är ekonomin tillbaka till något som ”liknar en normalitet”. Bakgrunden till finansministerns pessimism är minskande intäkter från skattebetalare och företag samt den stora momssänkningen på 20 procent (imorgon väntas ny statistik presenteras). ”Nästa år kommer det att behövas ytterligare kraftiga åtgärder”, menar Scholz som därmed stämmer i bäcken inför valåret 2021.
Ledarstrid i AfD
I kölvattnet av uteslutningen av högerextrema Andreas Kalbitz (före detta ordföranden för AfD Brandenburg) eskalerar ledarstriden inom partiet. Ordföranden Jörg Meuthen och vice-ordföranden samt gruppledare Alice Weidel befinner sig numera mer eller mindre i öppen konflikt. Meuthen var en av de drivande för att utesluta Kalbitz, medan Weidel uppfattades försvara honom. Att Meuthen funderar över att kandidera till Förbundsdagen inom samma delstat (Baden-Württemberg) som Weidel bidrar inte till sämjan.
Ovanpå allt är Weidel indragen i en pågående myndighetsutredning gällande partibidrag på sammanlagt 130,000 euro till hennes lokalförening i Bodensee. Pengarna, uppdelat i 18 utbetalningar i ett försök att runda tyska lagar som reglerar partidonationer från länder utanför EU, kommer från ett schweiziskt bolag (”Pharmawholesale”). Utredningen har också visat att flera av de personer som uppges ha stått som gåvogivare inte existerar i verkligheten (historien är mycket snårig och förtjänar en hel artikel i sig). Meuthen har också varit involverad i en liknande skandal: 2016 tog han emot 89,800 euro från det schweiziska bolaget ”Goal AG”. Han blev dock tagen till nåder av partiet och man gick med på att betala böter på sammanlagt 269,400 euro.
Genom att utlysa sin kandidatur i förväg, menar interna kritiker, kan Weidel placera sig högst på listan i Baden-Württemberg och därmed säkra sin plats i Förbundsdagen innan gåvoskandalen eskalerar samtidigt som Meuthen tagits på sängen.
Parat med oförmågan att navigera i coronakrisen stärks bilden av ett parti i stark gungning.
Våldsamma vänsterkravaller i Leipzig
Under tre nätter i rad skakades staden Leipzig av våldsamma demonstrationer mot höjda hyror. Gatstenar mot nybyggda lägenheter kastades och 20 poliser skadades. På en presskonferens i tisdags sade stadens borgmästare Burkhard Jung (SPD) att han inte hade något överseende med dem som brukar våld under förespeglingen att man bryr sig om billiga bostäder och social rättvisa.
Att staden skulle ha överlåtit bostadsfrågan helt åt ”marknaden” stämmer inte. Faktum är att Leipzig, likt många andra tyska städer, infört ett tak på hyreshöjningar. Dessutom infördes nyligen en lag som förpliktigar fastighetsägare att presentera planerade rivningar, renoveringar och ändringar av en byggnad inför stadens politiska styre för godkännande. Syftet är att undvika ”Luxussanirungen” eller som Hyresgästföreningen skulle säga ”renovräkningar”. Idén kom så klart från Die Linke och fick SPD:s och Die Grünens stöd. Åtgärderna kommer givetvis inte att fungera. För autonoma vänstern spelar det heller ingen roll: för den som vill förstöra och skada andra kommer det alltid att finnas en ursäkt.