"Det finns flera kriser där den svenska krishanteringen inte varit tillräcklig, anser Wilhelm Agrell, professor emeritus i underrättelseanalys, som forskat bland annat i krisberedskap.

– För lite och för sent. Vi har sett drag av det tidigare när det gäller krisåtgärder, som i Tjernobylkrisen, då Strålskyddsmyndigheten försökte lugna folk trots att det blev stora radioaktiva nedfall, och under tsunamikatastrofen, då UD:s krisorganisation kollapsade.

Folkhälsomyndigheten, som han menar är en traditionell expertmyndighet, är inte rustad för kris, och åtgärderna i samband med coronakrisen dröjer och förefaller klena.

 – Man vill se belägg innan åtgärderna vidtas. Men om krisen är ett fenomen som utvecklas fortare än krishanteringen så hamnar man hopplöst på efterkälken.

Fenomenet är känt inom krishantering, förklarar han.

– Det beror på att det är nya hot, sådant vi inte känner till. Då vill de ansvariga se bekräftelser på vad som händer, och vill ha belägg för åtgärderna. Det kallas för "bevisdilemmat.

Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi och folkhälsovetenskap vid Umeå universitet, hör till dem som också tycker att Folkhälsomyndigheten borde värdera riskerna högre.

– I det här fallet har man haft några månader då man har haft tid att ta höjd för åtgärder. Men det känns inte som om de tagit tillvara den tiden så bra.

Wilhelm Agrell pekar också på den uppdelning av krishanteringsansvaret som finns i Sverige som ett problem.

– Regeringen vill inte trampa på sina expertmyndigheter, och expertmyndigheten har samma inställning. Det gör att ansvaret blir otydligt. Vi har ingen som kan "trycka på knappen", säger han."

GöteborgsPosten