VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Kulturmiljöer utplånas

Av Birgitta Johansen

Kulturhistoriskt viktiga dammar hotas av utrivning. Kritik och frågor möts med dimridåer.

Vatten är en kraftkälla som nyttjats under lång tid. Varje vattenstrimma fångades upp, leddes fram och samlades till en damm. Detta tämjda vatten drev sedan masugnar och hamrar, kvarnar, sågverk, smedjor, ben- och vadmalsstampar, och i modern tid – vattenkraftverk. Vattnet har gett oss välstånd. Under medeltiden och in på 1800-talet var bergshanteringen småskalig; bergsmansfamiljen arbetade med att bryta malm, kola i skogen och smälta malm till järn i sin hytta. De var fria bönder och skickliga yrkespersoner som bröt bygd – Bergslagen – och betalade skatt till kungen. Under närmare 900 år var Sveriges ekonomi beroende av dem och det dämda vattnet. Järn exporterades till Europa och finansierade såväl fälttåg som fredlig uppbyggnad. Nu hotas möjligheterna att berätta denna historia på plats.

EU:s vattendirektiv infördes år 2000, i gott syfte – vattnet ska vårdas, inte tas för givet. Vattenkvaliteten ska höjas. Exempelvis ska hinder för vattnets fria framfart avlägsnas – fiskar och flodpärlmusslor ska fortplanta sig och frodas. Men inget gott som inte för något ont med sig. Denna gång innebar de välmenande insatserna att utrivningarna av kulturmiljöer som de ovan nämnda startade.

De senaste åren har en ljusning verkat kunna skönjas. Riksdagen beslutade om lagändringar efter att de folkvalda börjat förstå att de nu måste lägga band på utrivningshysterin. De allra mest hårdföra naturvännerna låter sig dock inte påverkas av vad de folkvalda bestämt. Utredningen En utvecklad vattenförvaltning, som varit ute på remiss under våren 2020, bär syn för sägen. Ordvalet till trots innebär utredningens förslag fortsatt utplåning av kulturmiljöer. En välkänd taktik används – etablerade benämningar ersätts med nya, skenbart objektiva ord för att överföra en negativ värdering av kulturmiljö till läsaren.

Under senvåren 2020 har Naturvårdsverket lämnat in en ansökan till Mark- och miljödomstolen om att få riva ut Järlefallsdammen i Nora kommun, Örebro län. Dammen ligger i ett naturreservat så ansökan kan verka rimlig. Men när reservatet bildades 1976 var det för att skydda både natur- och kulturvärdena. I beslutet står uttryckligen att ”Järlefallsdammen […] skall behållas i befintligt skick”. Järle är en viktig plats för berättelsen om bergshanteringens betydelse för Sverige som land och för berättelsen om maktfördelning och maktförhandling mellan undersåtar och överhet. Kungens representant började anlägga en stad – Järle, som fortfarande har kvar sina stadsprivilegier från 1642. De självägande bergsmän som dominerade Noraskogs och Linde bergslag ville inte flytta och året efter fick Nora och Linde sina privilegiebrev. Av Järleplanen blev intet.

Hur är detta möjligt? De flesta bor idag i städerna på bekvämt avstånd från den fysiska verklighet som försörjer dem. Att ”återställa” skadad natur – det måste ju vara bra!? Allmänheten är sympatiskt inställd till naturvård. Ta exempelvis Postkodlotteriet som gett pengar till Älvräddarna för att de ska värva fler medlemmar. I ansökan anger de att ”gammal onödig infrastruktur” ska avlägsnas. Åtskilliga som gett pengarna blir nog förskräckta när de förstår att det som avses är kulturmiljöer.

Naturskyddsföreningens märkning ”Bra miljöval”, som vi miljömedvetna gärna ser finns på de produkter vi köper, innebär att när du köper en på detta sätt märkt vara betalar företagen en summa pengar. Naturskyddsföreningen delar sedan ut medlen bland annat till utrivning av dammar.

Sportfiskarna har kunnat växa kraftigt efter att vattendirektivet infördes år 2000, tack vare alla statliga och insamlade pengar. De visioner som målas upp inför utrivningar innehåller ofta sportfiskare, som ska bli de nya nyttjarna av de ”återställda” platserna.

Naturvårdsverket ger pengar till ideella organisationer. Både Älvräddarna och Sportfiskarna har återkommande fått medel för att anställa miljörättsjurister som kan skriva fram inlagor till stöd för utrivning. Motparten är mindre, enskilda kraftverksägare. Storbolagens kraftverk är undantagna som ”kraftigt modifierade vatten”. Värt att notera är att inte ens världsarvet Engelsbergs järnbruk i Västmanland har ett sådant undantag. Anledningen? Det är naturvården som har initiativet och resurserna. Flera myndigheter arbetar med vatten och driver eller deltar i rättsprocesser rörande utrivning. På sin sida har de lagarna, pengarna och personalen, naturvården dominerar länsstyrelserna. Och som om det inte vore nog har länsstyrelsernas verksamhetsresurser till kulturmiljövården krympt med 30 procent mellan 2009 och 2018, enligt Myndigheten för kulturanalys.

Hoten mot fisk och flodpärlmusslor är dessutom fler och farligare än de vandringshinder som ansträngningarna fokuserats på – jord- och skogsbruk, vägar, försurning. Samtidigt är de svårare att rå på. Uppföljning och utvärdering av genomförda insatser verkar inte vara prioriterade åtgärder. Frågor om varför musslor vid torrsomrar dör i ”återställda ” vattendrag får kryptiska svar. Inget annat EU-land verkar ha drabbats på samma sätt som Sverige av naturvårdsaktivism och symbolhandlingar med tveksam verkan.

”Återställningen” är heller inte invändningsfri. Till vilken tid? Hur ska den utföras? Djur och växter har kontinuerligt fått anpassa sig till nya förutsättningar allt från det att inlandsisen började dra sig tillbaka. Människor visste att dammluckorna stundtals måste hållas öppna; den som ville äta fisk måste låta fisken få vandra och leka.

Idag river en effektiv administration ut dammarna och återställer naturen med hjälp av grävmaskiner och helikoptrar. Det som en gång byggts av djurs och människors kroppsarbete omvandlas till en ”maskinmiljö”. Den benämns som återställd natur eller till och med vild. En ironisk tvist är att även ”återställningarna” kommer att bli kulturarv, det människor gör är kultur oavsett om det kallas natur. Det sorgliga är att det går att bevara och berätta om kulturmiljöerna i kombination med förbättrade levnadsvillkor för djur och växter. Varken goda exempel eller pengar saknas om bara viljan skulle finnas.

Längtan efter det ”vilda” tycks vara den dolda drivkraften. Bergslagen ska bli vildmark igen precis som de norrländska älvarna; EU har nyligen gett 170 miljoner kronor för att rensa älvarna från flottningslämningar. Bergslagen betraktas och bedöms idag ur stadens perspektiv med staden som norm. I SKR:s officiella statistik rörande de 17 målen för en hållbar utveckling framträder en rejält negativ bild av Bergslagen – inkomsterna är lägre och arbetslösheten högre, hälsan är sämre, fetman större och långtidssjukrivningarna fler, utbildningsnivån är lägre liksom jämställdheten, trångboddheten är högre och den sammanräknade förvärvsinkomsten lägre, konsumtionen är mindre hållbar och den negativa påverkan på klimatförändringarna högre och valdeltagandet är lägre och kriminaliteten högre – än i andra kommuner. Att avfolka och omvandla denna glesbygd till ”vildmark” måste alltså vara en välgärning.

Men tänk om framtiden i en ”klimatjusterad” värld inte finns i städerna utan i just glesbygden? Då borde en bättre strategi vara att försöka förstå glesbygdens villkor och vårda oss om den på ett annat sätt än att göra den till antingen vildmark eller effektivitetsmaximerad produktionsmark. En insats är att bevara landskap och lämningar så att berättandet om om flera tusen år av mänsklig närvaro och påverkan, på ont och på gott, har fästpunkter. En gång gav skogar, berg och vattendrag möjligheter för människor att skapa och förbättra sitt eget liv. Järnet gjorde under medeltiden bergslagens folk till en grupp som kungar och borgare, andligt och världsligt frälse, måste förhålla sig till och förhandla med. Bergslagens folk blev en pusselbit i svensk demokratisk utveckling och i en svensk mentalitet som handlar om lika möjligheter och rättigheter. Vad säger att de inte kan komma att bli det igen?

Birgitta Johansen är museichef och landsantikvarie vid Örebro läns museum.

Mest lästa just nu

1) "En perfekt storm" av Magnus Ranstorp

2) Forskare som fuskar av Anders Alvestrand

3) Mer EU på Grönland av Karlis Neretnieks

4) Filosoferande i förbigående av Helena Granström

5) Resan framför oss blir lång av PJ Anders Linder

NR 7 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...