VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Enquists inferno

Av Lars Lönnroth

Under 1980-talet genomgick P O Enquist en kris som har likheter med August Strindbergs och Stig Dagermans. Därefter tog hans författarskap en ny vändning.

Litteraturens historia är full av berättelser om kriser som drabbat diktare och ibland har fört dem till vansinnets brant men ibland förnyat deras författarskap. Ett känt exempel är August Strindbergs Infernokris som inträffade på 1890-talet när han efter den smärtsamma skilsmässan från första hustrun, Siri von Essen, irrade omkring i Europa som en osalig ande. Han drack absint med svirande konstnärsvänner i Berlin, ingick ett kort och misslyckat andra äktenskap med Frida Uhl i Österrike och hamnade till slut i Paris på Hotell Orfila, där han tycks ha fått en rejäl psykos, dramatiskt men otillförlitligt skildrad i den självbiografiska romanen Inferno från 1897. När han till slut kom ut ur krisen hade han fått ett nytt formspråk. Den kulturradikale naturalisten Strindberg hade blivit mystiker, expressionist och skapare av symbolmättade skådespel som Ett drömspel.

En likartad kris förefaller ha drabbat Per Olov (P O) Enquist under 1980-talet. Om detta berättar han dramatiskt i sin självbiografiska bok Ett annat liv (2008). Också han bryter upp från sitt första äktenskap, flyr från Sverige till Köpenhamn, gifter sig på nytt med den danska teaterregissören Lone Bastholm men super efter hand ner sig och får svåra psykiska problem. Den sociala och vänsterpolitiska tematiken från 1970-talet tonas ned till förmån för en mer existentiell inriktning och ett nytt formspråk som delvis hämtar kraft ur den väckelsekristna miljö där han vuxit upp i Västerbotten. Det är nu han börjar skriva nyskapande men svårgenomträngliga mästerverk som Nedstörtad ängel och Kapten Nemos bibliotek. När han, efter att ha vårdats på alkoholistanstalt, äntligen tillfrisknar och blir helnykterist har hans författarskap tagit en helt ny vändning.

Likheterna med Strindberg är i själva verket så stora att man kan misstänka att Enquist medvetet har följt Strindberg i spåren. Misstanken är inte orimlig med tanke på att Enquist faktiskt sedan mitten av 1970-talet ägnat mycken uppmärksamhet åt Strindbergs författarskap och även skrivit en dokumentär för tv om Strindbergs liv. Ändå är det uppenbart att den av Enquist själv beskrivna krisen i det egna författarskapet är verklig och betydelsefull, fast den kanske inte utvecklats exakt som han själv beskriver den i Ett annat liv. Hans skildring bör läsas med källkritik.

Vad är det då som utlöser kriser av det här slaget i en författares liv? Psykiatern Johan Cullberg har skrivit initierat om detta i boken Skaparkriser (1992), som speciellt uppehåller sig vid Strindberg och Stig Dagerman. Delvis handlar det om behovet av konstnärlig förnyelse som tvingar sig på betydande diktare. Man vill inte fortsätta i samma hjulspår utan komma vidare, erövra nya världar. I Strindbergs och Dagermans fall bidrog detta till att de bröt upp ur sina äktenskap och knöt nya förbindelser. Detta i sin tur medförde att de kände skuld för att ha övergivit den familj de trots allt längtade efter. Dessa känslor i förening med ångest för att inte motsvara publikens förväntningar utlöste skrivkramp och slutligen psykisk kollaps. För Dagerman ledde detta till självmord. För Strindberg ledde det till att han fick en religiös livsåskådning som räddade honom ur krisen och utlöste den litterära förnyelse han från början åstundat.

Hur var det då med P O Enquist? För att förstå hans 80-talskris bör man känna till hur hans karriär som författare utvecklat sig dessförinnan. Han hade på 1930- och 40-talen vuxit upp i den västerbottniska byn Hjoggböle som älskad ende son till en ensamstående from lärarinna, Maja Enquist, centralgestalt i bygdens väckelserörelse. Tidigt framstod han för omgivningen som en högt begåvad, social, älskvärd och allmänt omtyckt yngling, nästan en mönstergosse, dessutom framstående höjdhoppare.

På 1950-talet kom han som student till Uppsala. Där lärde jag tidigt känna honom, men jag hörde aldrig på den tiden honom tala om sin bakgrund i väckelsemiljö – något jag tror han ännu skämdes för. Liksom jag studerade han litteraturhistoria vid universitetet, umgicks med kulturradikala studentkamrater och blev efterhand en högt uppskattad samtalspartner i en intellektuell miljö där jämnåriga författarsnillen som Lars Gustafsson, Sven Delblanc och Kerstin Ekman hörde till de klarast lysande stjärnorna. Som romanförfattare debuterade Enquist 1961, ett år före Sven Delblanc och några år efter Lars Gustafsson. Han fick sitt genombrott med Magnetisörens femte vinter (1964), en historisk roman som utspelar sig på 1700-talet och handlar om en suspekt lurendrejare och frälsargestalt. Några år senare blev han pionjär för den litterära dokumentärgenren i Sverige med Legionärerna (1968), en kontroversiell bok om baltutlämningen som i ett slag etablerade honom som en viktig politisk författare på den socialdemokratiska vänsterkanten. Avgrundsvänstern ville han aldrig tillhöra men gjorde ibland bort sig med sedermera ångrade lovord om exempelvis röda khmerernas maktövertagande i Kambodja.

På 1970-talet fick han stora framgångar, dels med idrottsromanen Sekonden (om en släggkastare som fuskar sig till framgång), dels som dramatiker med det Strindberginspirerade skådespelet Tribadernas natt, som speglar tidens intensiva könsrollsdebatt och blev en internationell succé på Europas teatrar. Under detta decennium, då det svenska kulturlivet dominerades av vänsterpolitik, gjorde Enquist också försök att etablera sig som arbetarförfattare, först med en roman om den i USA avrättade arbetarkämpen Joe Hill, sedan med en utvandrarroman i Vilhelm Mobergs efterföljd om socialistiska arbetare som i 1900-talets början utvandrade från Norrland till Sydamerika. Inget av dessa båda projekt lyckades han fullfölja efter planen, trots långvarigt arbete, eftersom han kände att texterna inte höll måttet.

Utvandrarprojektet omvandlades till romanen Musikanternas uttåg (1978), som helt släppt utvandrarmotivet men skildrar arbetarrörelsens nederlag i kampen mot väckelserörelsen i Enquists västerbottniska hembygd. Denna bok, där han äntligen för första gången vågade ta itu på allvar med den religiösa miljö där han var född och uppväxt, blev hans dittills största romansuccé, skriven på färgstark personlig dialekt.

Samma vår som romanen kom ut inträffade den händelse som blev inledningen till Enquists 80-talskris. Han lämnade sitt hem i Uppsala och sin hustru Margareta – som stammade från hans hembygd i Västerbotten – för att bosätta sig i Danmark tillsammans med sin nya kärlek, Lone Bastholm. Hur och varför detta skedde avslöjar han inte i Ett annat liv, och tydligen var detta ännu vid självbiografins tillkomst ett känsligt ämne, som vållade både honom och hans närmaste stor smärta. Antagligen ville han komma loss från sitt provinsiella ursprung och etablera sig i en stimulerande och internationellt berömd teatermiljö, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, där Lone Bastholm var en framstående regissör och han själv, efter sina nya framgångar som dramatiker, hade alla förutsättningar att bli en superstjärna. Uppbrottet sågs som ett stort svek av såväl hustrun som den tonårige sonen, något som plågade Enquist mera än han i början ville erkänna.

Händelsen påminner om den firade unge succéförfattaren och nyetablerade dramatikern Stig Dagermans flykt 1950 från sin första hustru och övergivande av sin ursprungliga arbetarmiljö för att gifta sig med den glamorösa Dramatenskådespelaren Anita Björk. Också den gången handlade det om en lockande resa mot höjden, uppfattad som ett svek mot den egna ursprungsmiljön. Också den gången medförde flykten svåra skuldkänslor och en skaparkris, som i Dagermans fall slutade med självmord.

För Enquist tycktes dock i början allt gå förträffligt i hans nya liv med Lone Bastholm i Köpenhamn. Uppmuntrad av succén med Tribadernas natt skrev han nya skådespel baserade på motiv ur världslitteraturen – Till Fedra, Regnormarnas liv – som fick framgång på scenen, såväl i Köpenhamn som i andra metropoler. Han dramatiserade Strindbergs liv för tv. Tillsammans med vännen Anders Ehnmark skrev han samhällskritiska komedier och satiriska texter som vållade debatt men uppskattades av publiken.

Det fanns dock kritiska röster som menade att han blivit alltför lättvindigt habil som leverantör av publikvänlig dramatik för scenen och för tv. Hade han blivit mindre seriös som författare? Också han själv har nog börjat frukta att hans författarskap var på väg att förytligas. Om detta skriver han inte i självbiografin men otvivelaktigt kände han av kritiken och de därav ökade prestationskraven. Detta i förening med skuldkänslor och hemlängtan tycks ha bidragit till att den tidigare renlevnadsmannen P O Enquist började dricka mer alkohol än han tålde. Om sin tilltagande alkoholism skriver han i självbiografin mer öppenhjärtigt än han skriver om hustrur och barn, litteraturkritiken och sitt ibland problematiska förhållande till briljanta författarkonkurrenter som Sven Delblanc och Klaus Rifbjerg. Möjligen har han rentav överdrivit supandets betydelse för att slippa ta upp andra, ännu mer ömtåliga ämnen.

Spritmissbruket gjorde att han mot mitten av 1980-talet enligt egen uppgift fick sådana skrivsvårigheter, att han endast med självövervinnelse orkade skriva en kort stund varje morgon. De prosatexter han då med möda åstadkom blev självrannsakande, drömlika och formmässigt mer experimentella än tidigare, mindre logiskt sammanhängande men samtidigt mer originella.

Resultatet blev den korta romanen Nedstörtad ängel (1985) som idag räknas som ett av hans främsta men också mest svårlästa verk. Texten kan beskrivas som ett slags dagbok av ett alternativt jag som bor ensam vid en sjö och rapporterar vad han ser utanför fönstret men också sina egna drömmar och barndomsminnen, interfolierade med mardrömslika historier som handlar om andra människor med vilka han känner samhörighet. En av dessa historier handlar om Bertold Brechts olyckliga älskarinna Ruth Berlau, som offrade allt för sin diktare men övergavs och hamnade på sinnessjukhus. Efter Brechts död bär hon, påstår berättaren, Brechts avhuggna huvud i en hattask. En annan historia handlar om doktor K, en psykiater i Uppsala som skiljer sig från sin hustru, vilket leder till att hustrun inleder en relation med en sinnessjuk pojke som mördar parets lilla dotter och sedan begår självmord. En tredje historia handlar om ”vidundret” Pasqual Pinon, en mexikansk tivoliartist med två huvuden, ett manligt och ett kvinnligt. Kvinnohuvudet Maria växer ut ur Pasquals manshuvud och tvingas underordna sig dennes vilja men visar sitt hat mot Pasqual genom att ”sjunga ont” när han förälskar sig i en annan kvinna. Pasqual blir efterhand medlem av en religiös sekt som dyrkar Satan, den ”nedstörtade ängeln” som satte sig upp mot Guds allmakt.

Alla tre historierna leder till katastrofer som tycks vara en följd av mannens svek mot kvinnan. Speciellt historien om Pasqual Pinon knyts också till berättarens barndomsminnen av sin mor, som också hon hette Maria och var en from kvinna som uppfostrat sin svekfulle son i ensamhet och offrat allt för honom. Berättaren drömmer också om sin far, som dött när han själv var sex månader gammal, och han söker förtvivlat faderns vägledning ur sitt elände. Hans enda minne av fadern är en bild där han vilar i sin kista, som i drömmen förvandlas till en isgrav. Berättaren drömmer också om Guds kärlek till människorna, den kärlek som inte heter Eros utan Agape på biblisk grekiska. I slutet av romanen reser han i drömmen tillsammans med Pinon och hans Maria, Ruth Berlau med hattasken, vännen K, hans hustru och den sinnessjuke pojken som mördat ett barn. ”Tillsammans var vi en människa”, skriver han. Slutligen kommer sällskapet fram till isgraven där fadern vilar. Pasqual ger berättaren en fågelfjäder med vilken han stryker över ishinnan: ”ansiktet kom fram och det var jag”. Därmed tycks berättaren ha funnit sig själv och fått nåd från sitt lidande.

Författaren har kallat sin text ”En kärleksroman”, vilket kan tyckas märkligt. Snarare tycks det ju vara en roman om svek, skuld och omänsklighet. Men den kärlek han syftar på är Guds kärlek, Agape, som erbjuder förlåtelse för begångna synder. Bilden av den frånvarande fadern i isgraven blir en dröm om frälsning och uppståndelse. Återvändandet till ursprunget blir också en förutsättning för litterärt skapande.

Enquists påstående i självbiografin att han skrev Nedstörtad ängel i Köpenhamn medan han söp som värst är inte helt trovärdigt. Senare har han erkänt att delar av boken skrevs under ett nyktert uppehåll på den kristna Sigtunastiftelsen, vars klosterliknande miljö tycks ha färgat av sig på avslutningens religiösa stämning. Han hade nu på allvar kommit in i sin infernokris som fortsatte i flera år och förvärrades, om man får tro självbiografin, när Lone Bastholm under andra hälften av 80-talet var kulturråd i Paris. Hennes make installerades då i en magnifik representationsvåning vid Champs-Élysée, där han under dagtid var ensam med en röd katt och stora mängder representationssprit som gjorde att han nästan helt miste sin förmåga att skriva. Supandet ledde så småningom till att han måste tas in för vård på alkoholistanstalt, där han tvingades undergå en behandling som han upplevde som starkt förnedrande.

Räddningen ur alkoholismen kommer först när han äntligen lyckades fullborda sin nästa roman, Kapten Nemos bibliotek (1991), en uppgörelse med barndomsmiljön som han försökt skriva under flera år utan att lyckas. Såsom Enquist själv framställer förloppet slutar han supa när han äntligen förstår hur romanen ska skrivas. Förhållandet var nog delvis det omvända: han kunde skriva när han slutade supa. I varje fall är romanens tillkomst nära förbunden med att han botas från sin alkoholism, övervinner krisen och blir helnykterist. Vid denna tid har också hans fromma mor, Maja Enquist, insjuknat och hamnat på ett äldreboende. Hon avlider kort efter den nya romanens publicering. För sonen innebär hennes avtynande och död stor sorg men också, vågar jag förmoda, en slutlig frigörelse.

I Kapten Nemos bibliotek återfinns till stor del samma från Enquists ungdom hämtade miljö och persongalleri som i Musikanternas uttåg: barndomshemmet ”Gröna huset” i Hjoggböle med dess dominerande, starkt religiösa modersgestalt som regerar över sonen och den olyckliga fosterdottern Eeva-Lisa. Handlingen har dock framflyttats från 1900-talets början till 1940-talet och namnen ändrats en smula. Framförallt är perspektivet nu annorlunda än på 70-talet. Här handlar det inte om arbetarrörelse och socialism utan – som det heter i självbiografins slutkläm – ”om återuppståndelsen”. Boken är ett slags mirakelberättelse eller frälsningshistoria, berättad i ett slags underfundigt ironisk sagostil med anspelningar på såväl Bibeln som Nalle Puh.

Handlingen har delvis inspirerats av en verklig och i pressen omskriven händelse som inträffade på 1940-talet, då en nyfödd kusin till Enquist förväxlades med en annan nyfödd pojke i Bureås sjukstuga och därför hamnade i fel familj under flera år, tills misstaget upptäcktes och de båda pojkarna tvingades byta till nya föräldrar. I romanen är det istället bokens berättare – Enquists alter ego – som strax efter födelsen förväxlas med en annan pojke, Johannes, och därför som ”bortbyting” tvingas lämna sin mamma i det älskade Gröna huset och leva i en annan familj där han till en början vantrivs. Det blir istället Johannes som får flytta in i det gröna huset, där han visar sig vara en inställsam mönstergosse, medan däremot den ”bortvalde” berättaren blir allt mer upprorisk mot moderns religiösa regemente och söker sig till en alternativ Gud eller Välgörare: den från Jules Vernes äventyrsböcker inlånade Kapten Nemo, en övermänniska som bor i en undervattensbåt och här fått drag av hans tidigt döde fader. De båda pojkarna representerar i själva verket två olika sidor av samma person, som har uppenbara likheter med Enquist själv.

När Eeva-Lisa blir med barn efter att ha utnyttjats i en tillfällig förbindelse skvallrar den svekfulle mönstergossen Johannes för modern, vilket leder till att den övergivna flickan drabbas av fördömelse och kastas ut ur huset. Det blir berättaren som får ta hand om den övergivna och hjälpa henne när hon får missfall och föder ett dödfött barn, som han kastar i sjön. Eeva-Lisa själv dör olycklig men återföds mirakulöst som älskad katt. Med assistans av Kapten Nemo och hans bibliotek lyckas berättaren till slut placera henne i ”de döda kattornas grotta”, ett hemligt och heligt mausoleum i den västerbottniska vildmarken. Johannes försvinner och berättaren får äntligen komma tillbaka till sin mamma och få förlåtelse, samtidigt som han förlåter henne för det onda hon gjort. Liksom Nedstörtad ängel slutar alltså Kapten Nemos bibliotek i försoning men knappast i Maja Enquists strängt väckelsekristna mening utan i sonens reviderade, något mer sekulariserade variant.

Enligt självbiografin ansåg P O Enquist när han skrivit denna bok att den hade räddat hans liv och samtidigt avslutat hans författarskap. ”Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu fått som gåva”, skriver han. Riktigt så blev det inte, eftersom han senare skrev flera andra böcker, häribland de lovprisade romanerna Livläkarens besök (1999) och Lewis resa (2001). Båda har anknytning till väckelserörelsen, den senare har Lewi Pethrus som huvudperson. När krisen övervunnits återvände han till Sverige och ett nytt, tredje äktenskap. Han hade blivit en annan författare, inte fullt så radikal som i ungdomen, definitivt inte en arbetarförfattare av det slag han då ville vara utan en sagoberättare, förankrad i hembygden och inriktad mot livets existentiella värden.

Majas pojke hade äntligen gjort upp med sina synder, kommit hem och blivit en av Sveriges mest betydande diktare.

Mest lästa just nu

1) "En perfekt storm" av Magnus Ranstorp

2) Forskare som fuskar av Anders Alvestrand

3) Mer EU på Grönland av Karlis Neretnieks

4) Resan framför oss blir lång av PJ Anders Linder

5) Kaffet och slavarna av Åsa Karlsson

NR 7 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...